Varför ska allting alltid vara så jävla svårt? Varför kan man bara inte få vara glad, bara en liten liten stund? Är det verkligen så jävla mkt begärt?
Var i stan idag, inte så jävla roligt alls. Hälsade på mammas faster på lasarettet. Fy fan vad svårt det var. Okej, hon pratade med oss och hade inte så ont just då. Men jag ville egentligen inte ens dit. Ville inte se henne som hon såg ut. Vill minnas henne som jag alltid sett henne. Tanten som alltid springer omkring och har mest gas av alla trots att hon alltid är äldst. Hela mitt liv har jag varit säker på att hon skulle överleva oss alla. Men jag antar att allt kanske inte alltid blir som man tänkt sig. Men värst av allt är nog att ingen orkat berätta för mig hur hon egentligen mår, trots att alla har vetat i över ett halvår nu. Jag fick reda på det förra helgen! Kul att man är en del av familjen. Men de kanske tror att jag inte bryr mig? Varför skulle jag inte bry mig?! Åh, jag orkar inte mer nu!
Jag vill att Christian ska vara här! Jag vill verkligen det. Måste få mig till Arvids imorgon. Snälla Gud, säg att Anna kör!
Men Arvidsjaur är samtidigt det sista stället jag vill vara på nu. Kom på i förrgår hur mkt panik jag egentligen borde ha. Kunde inte sova på hela natten. Har flera uppgifter ogjorda som skulle varit inne för flera veckor sen. PA:t är kvar, allt är kvar! Har en månad på mig att få ihop mitt liv, jag kommer inte att hinna.
Det enda som fick mig att inte bryta ihop idag var när pappa erkände att han faktiskt tycker att systemkameror är häftiga och när han köpte en fototidning till mig. Jag vet, världens minsta gest. Men det betydde ändå så mkt. Han försöker iaf.
Fan, det är precis som i sommras när vi körde genom Göteborg mitt i natten. Var så säker på att det jag kände var lycka, tills det plötsligt slog mig att det inte alls var lycka. Jag ville egentligen bara gråta. Fast då hade det hänt så mycket på så kort tid också, inget allvarligt, men jag hade blivit så rädd. Samma sak idag, men kunde inte trösta mig med att allt faktiskt var okej, för det var det inte.
Jag måste sluta spela så jävla lycklig när jag egentligen inte är det..
Jag vill ha sommar med Belinda igen. Längesen tillvaron var så jävla kravlös, gick omkring helt sorglös i två månader!
1 comment:
Nu fick du och Timo mig att gråta (Godbye sad song). Vet precis hur det känns. Det sista jag såg av min morfar (min förebild förövrigt). Fan, nu börjar jag ju bara gårta ännu mer... Hur som helst, det sista jag såg av honom var hur tre ambulansförare bärde ut honom på en bår ur hans lägenhet... hjfdshrst... orkar inte skriva... så jävla svårt... Han dog iaf en vecka senare... det är så svårt att förklara hur jävla stor hål han lämnade efter sig...
...Bilden som du la upp speglar så mycket frihet och glädje... jag vill också känna glädje för engångs skull. Visst man kan se glad ut, men på insidan känner man bara stress och förtvivlan... Jag får gråta mig till sömns ikväll... eller klockan är ju fan 05:07... lovar att jag måste följa till stuga imorgon... vilket betyder att jag endast får 2h tid att sova... måste at mig i kragen och börja plugga lite... suck, vi får stötta varandra genom de sista 5-6 vekorna... sigh, titta jag ut genom fönstret nu så är det ljust som dagen >_<
Post a Comment