Kände att jag måste citera pappan som pratade om sin dotter i rättegången mot killarna som anlade branden på discoteket i Göteborg. Fan, börjar nästan gråta igen nu..

Asfalten var svart och fuktig. På den, efter en omänsklig väntan, pendlande mellan hopp och desperation, la de till sist två svettiga och sotiga pojkar. Min älskade lilla vackra dotters livlösa kropp. Hon var fortfarande varm, kunde varit sovande. Men hennes ögon såg ut som spruckna speglar, och bakom sprickorna fanns inget mer kvar. Livet hade flytt sin våning. Moa var inte längre där. Kunde inte höra mina rop. Kunde inte komma tillbaka till mig, som älskade henne så. Ingenting som jag gjorde den natten hjälpte. Moa låg där, sotig i näsan och med en stril av fradga i ena mungipan. Gaskvävd, knappt 16 år gammal.