..Jag har så jävla mycket att säga, så jävla mkt att berätta. Men jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, så jag vet inte om det ens blir något av det. Har skrivit en miljard riktigt bra blogginlägg i skallen, där jag fick ut allt jag ville ha sagt. Men när jag väl sitter här så går det inte. Jag vill kanske inte egentligen? Jag saknar Christian så att jag blir galen! Har varit med honom i princip varje sekund efter det som hände i lördags, nu när han är i Piteå så vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. Jag vill inte sova ensam, jag vill inte vara ensam. Gick över till Jennifer ikväll, det hjälpte. Jag fick tänka på något annat ett tag, för jag orkade inte sitta hemma och stirra på den här jävla datorskärmen en kväll/natt till. Jag måste sova snart. Ska upp hyfsat tidigt imorgon, ska rida. Idag kände jag först bara världens största olust vid tanken att jag var tvungen att dra mig till stallet. Jag ville helst bara ligga i sängen, men jag låtsades inte om det. Men när jag väl kom in i stallet och kände den otvivelaktiga doften av häst så ville jag nästan gråta av lycka. Jag kände mig bara helt lugn. Jag förstod det inte, jag har aldrig, aldrig någonsing, blivit så lycklig av att gå till stallet någongång i mitt liv. Hämtade in Kickan, log bara åt henne när hon försökte bita mig (hon gör sånt, men hon menar det egentligen inte). Just innan jag skulle sitta upp så hörde jag hur fåglarna kvittrade, sa till henne att nu, nu är det vår på riktigt. Satte upp och red iväg. Hon var mysig, som vanligt, men när jag skulle börja trava högg det till i ryggen. Bad henne att ta det lungt, för jag skulle inte palla en dragkamp. Jag tror att hon förstod, hon har aldrig någonsin tidigare varit lättare i handen. Kom tillbaks till stallet och sadlade och tränsade av henne. Torsten var borta, antog att Nina tagit ut honom på promenad eller något. Släppte ut Kickan och körde hem. Mycket riktigt så mötte jag Torsten och Nina på vägen. Men jag vill nog vara i Piteå nu, eller, jag vill vara med Christian nu. Men mysigt att träffa mamma igen, hon har planerat värsta helgen. Tycker om att vara ensam hemma med henne ändå, det är så kravlöst. Men, jag vill till Christian. Min nacke gör ont om jag sitter vid datorn i mer än 10 min, även fast jag sitter så ergonomiskt som det är möjligt. Just nu bränner det i nacken, jag längtar efter zonsalva, eller sängen. Vad som helst bara den slutar göra så jävla ont. Mysigt i Skellefteå idag, men jag tyckte inte alls om bilresan. Kände hela tiden att jag egentligen bara ville be Karin släppa av mig, så kunde jag gå hem. Men, jag låtsades inte om det. Satt och lyssnade på musik för att inte tänka på det, pratade om hur bra svensk musik är för att inte tänka på det, men jag kunde inte hjälpa det. Jag kommer aldrig mer att palla köra landsväg själv. Jag får ångest bara jag ser en bil, om jag ska åka, så vill jag bara åka med pappa. Han är ungefär den enda personen jag litar på nu, jag litar inte ens på mig själv. Jag vill bara till Östersund, nu helst. Jag saknar Lisa och alla andra. Det är alltid så roligt att åka dit. Det är alltid lika skönt att få åka bort från allt här hemma, bara åka dit och låtsas som om arvidsjaur och malå inte ens finns. Det funkar så jävla bra för mig. Vi ska festa som fan, jag har saknat att festa med dem! Jag ska lägga mig nu, snart. Först måste jag tvätta bort sminket. Jag orkar inte, låt det vara kvar, låt mina ögon vara röda och svullna imorgon. Skulle någon se någon skillnad i alla fall? Jag vill att det ska vara studenten snart. Men jag vill inte lämna alla, det är det sista jag vill nu. Det skulle bara vara värt om jag skulle få flytta ner till Uddevalla, bo granne med Belinda. Då skulle jag aldrig vilja dö! Då skulle allt vara värt igen. Men bara om Christian skulle flytta med, vill inte lämna honom här, vill inte det! Nej, jag måste sova nu. Jag måste räta ut min nacke. ...Men jag kommer inte att somna. Lasse kanske funkar ikväll? Jag hoppas på det, verkligen. Vet föresten inte varför jag skrev allt i ett stycke. Kanske som någon tyst protest mot det svenska språket, eller kanske för att jag egentligen inte vill att någon ska orka hela vägen hit ner?
Det var begravning idag. Skitjobbigt! Men samtidigt känns det lite som; hon var liksom färdig, hon hade levt sitt liv. Själv var hon helt inställd på att hon skulle dö snart, hon längtade lite efter det faktiskt, eftersom att hon var så trött och hade så ont i slutet. Men det är tomt utan henne ändå.
